Usel service på svenska

17/12/2009 - 10:46

– Än i dag vet jag inte vad som då hände med mig. Jag har också begärt att få min sjukjournal översatt och väntar fortfarande. Detta är nu ca fyra år sedan, säger 28-åriga Pia Hellgren som har samlat på sig flera hårresande historier under sina fem år i Finland om hur svårt det är att få hjälp och vård på svenska.

Pia Hellgren är född och uppvuxen utanför Uppsala, men flyttade till Östnyland för sju år sedan.
– När jag var fyra år gammal sade jag att jag skulle flytta till Lovisa för att det fanns så mycket nerförsbackar här.
Hennes pappa är från Tessjö och hon vistades här en del under sommarloven.
– Mamma och mommo är finlandssvenskar men bor i Sverige. Resten av släkten finns här.
Pia bodde här i fem år. Först i Hommansby i Liljendal och sedan i Fredsby med sin sambo, hennes nuvarande man. 
Hennes finska är lika med noll.
– Jag läser perfekt finska men förstår ingenting. För mig är finskan mer som en avslappningsmusik.
Hon flyttade därför med tanken ”klart jag klarar det, Finland är tvåspråkigt”.
– Men det är så mycket skitsnack! Alla myndigheter borde prata svenska, men de gör det inte.

Akut vård
på finska
Pia minns speciellt en gång när hon blev tvungen att åka akut till Borgå från Fredsby.
Det började med att hon drabbades av svåra magsvärtor.
– Allting var inte som det skulle.
Både hon och hennes sambo blev oroliga och ringde 112.
– Ambulanspersonalen kom och undersökte mig hemma hos oss. Ingen av dem pratade svenska så min man fick översätta och förklara allt.
Efter testerna åkte vi till Borgå sjukhus med egen bil för vidare undersökningar.
– Väl i Borgå så träffade jag en sköterska och två läkare som inte kunde ett ord svenska.
Hennes man fungerade som tolk.
– Än i dag vet jag inte vad som då hände med mig. Jag har också begärt att få min sjukjournal översatt och väntar fortfarande. Detta är nu cirka fyra år sedan.
Min man kan inte översätta ’läkarspråk’.
– I efterhand antar jag att jag hade ont i magen för att jag ätit Panadol mot feber, flunssa och huvudvärk.

Polisen
bara finsk
En annan gång när hon blev tvungen att larma ambulansen pratade personalen också bara finska. Då bodde hon i Hommansby i Liljendal.
– Det var mitt på dagen och jag var ensam hemma i huset jag bodde. Halva mitt ansikte var livlöst och hängde, säger Hellgren.
Hon misstänkte att det var hjärnblödning.
– Ambulansen tog mig först till Lovisa sjukhus och fortsatte sedan direkt till Mejlans i Helsingfors.
Ambulanspersonalen pratade ingen svenska, så hon blev tvungen att prata engelska på vägen.  
– Det var en kuslig situation. Senare kom det fram att muskeln tryckte på axeln och i nacken så att hjärnan inte fick blod. Överläkaren på Mejlans pratade som tur var svenska.
Hon minns också hur hon en gång från Hommansby försökte hon också få tag på en polis eftersom en av hennes kompisar blev utsatt för familjevåld. Det var inget akut även om det var allvarligt.
– I 15 minuter blev jag bollad runt, både i 112 och runt till polisbilar, men ingen pratade svenska. Efter 15 minuter lessnade jag och lade på luren.
Dagen efter gick Pia upp till polisstationen i Lovisa och sade ganska exakt så här.
– Tur att man inte blir slagen själv hemma, man hinner ju dö flera gånger om innan man hittar någon som pratar svenska.

”Flytta till
Sverige”
Idag bor Pia och hennes man i Esbo och där är problemen desamma. Hon är gravid i femte månaden. I början av graviditeten mådde hon dåligt och besökte Esbo stads hälsocentral.
– Läkaren var rysk. Han sade att om du inte kan finska kan du åka hem till Sverige igen.
Det var också svårt att få tag på en svenskspråkig rådgivare. Hon ringde hälsocentral efter hälsocentral.
– Jag fick sitta i telefon i en och en halv dag innan jag hittade någon.
Hon började ringa på torsdagsmorgonen och slutade på fredagseftermiddagen.
– Nu måste jag åka en bit för att träffa henne men gärna det. När man väl hittar de svenskspråkiga så håller man fast vid dem!

Hittade specialist
via Sverige
Pia lider av den sällsynt blodsjukdom faktor VII. Endast fyra personer har samma sjukdom i Finland.
Det kändes viktigt att veta hur sjukdomen påverkar förlossningen.
– Faktor VII gör blodet tunt. Man förblöder lätt.
Hon kontaktade ett sjukhus i Stockholm och Uppsala för att få tag på en finsk läkare som kunde hjälpa henne med den. Hon tyckte inte att det var någon idé att börja ringa runt själv med tanke på tidigare erfarenheter.
Från Sverige rådde man henne att kontakta en specialist på Mejlans sjukhus i Helsingfors.
– Idag är hon min läkare. Hon pratar inte perfekt svenska men försöker ändå. Hon har också sett till att de pratar svenska när de ringer från labbet. 
Pia har bestämt sig för att föda på Kvinnokliniken i Helsingfors.
– Det är ett självklart val.
Kvinnokliniken är en klart svenskspråkig miljö och man blir bra bemött.
– Min barnmorskas svenska är inte jättebra, men hon försöker.

Sköter ärenden
i Lovisa
Pia har försökt lära sig finska, men det finns inga grundkurser i finska som går på svenska.
– Första året gick jag på MI:s kurser i Lovisa för att lära mig svenska. Den ena var en kurs i estniska och den andra i ryska, men det gick ju som det låter.
Undervisningen gick på finska.
– Jag hade med mig min halvsyster som tolk, men vi gav upp efter två gånger.
Lovisa är ganska långt tvåspråkigt och här har hon inte haft några större bekymmer.
– Trots att jag bor i Esbo kommer jag hit för att gå bankärenden och besöka kiropraktikern. Mitt försäkringsbolag finns också i Lovisa. Jag föredrar att bli personligt betjänad och få trevlig service. Hälsocentralen i Lovisa är ganska bra när det gäller svensk service. 

Inget arbete
utan två språk
Det som slog Pia när hon flyttade till Finland var att jobbsökande kräver tvåspråkighet.
– Att söka jobb och bara prata finska är okej men inte att bara prata svenska.
På arbetskraftsbyrån i Lovisa sade hennes handläggare att det inte är någon idé att hon skriver in sig som arbetssökande, eftersom hon inte behärskar finska.
– Då blev min kusin arg och följde med till arbetskraftsbyrån. Vi fick en ny handläggare och sedan blev servicen mycket bättre.
Ett problem för många inflyttade är att de lediga jobben på arbetskraftsbyråns webbplats är på finska med några få undantag.
– Rubriken kan vara på svenska, men innehållet på finska. Det är underligt att det är så i ett tvåspråkigt land.
I dag arbetar Pia på ett svensk daghem och trivs jättebra med både barn och personal.
– Jag har haft tur. Inom svensk dagvård i Esbo finns det många från Sverige. Innan jag arbetade på daghemmet, arbetade en kille från Göteborg där. Barnen var vana vid rikssvenska.

Svensk service
principsak
Det som gör Pia mest irriterad är att när någon klagar på bristande service på svenska så bryr sig ingen.
– Svaren man får är ’alla pratar svenska’ men så är ju inte fallet!
Finlandssvenskarna byter hellre språk än kräver att bli betjänade på svenska.
– När du kan båda språken så orkar du inte kräva utan byter språk. Det förstår jag mycket väl.
Det är lättare att byta till finska för då får man inte så mycket suck, pust och stön.
– Å andra sidan tycker jag att man inte kan klaga i efterhand om man inte ställt krav.
På hälsocentralen Kalajärvi i Esbo känner dom nuförtiden igen Pia och vet att hon vill ha vård på svenska. Genast när personalen får syn på henne när hon tar sin kölapp kallar dom på den enda sjusköterskan som kan svenska.
– En gång kallade en rysk kvinnlig läkare in tolk. Det går att ordna saker och ting om viljan finns.
– Som tur var är jag en person som kräver. Att bli betjänad på svenska är en principsak.

Helene Holmström helene.holmstrom@on.fi

Permalink